Friday, July 26, 2013

Eiger Ultra Trail - ett nytt superlopp har fötts

(Det här inlägget blev jättemycket längre än jag tänkte från början, ändå har jag tagit bort massvis med foton. Först tänkte jag ha ett inlägg med text och ett inlägg med bara foton, men det blev bara konstigt. Jag hoppas att du orkar bläddra igenom och läsa inlägget till slutet. /Peppe)

Det var ganska länge sedan jag skrev något i den här bloggen och nu vet jag vet inte riktigt var jag ska börja berätta om mina upplevelser de senaste veckorna. Det har hänt så mycket, jag har sett så mycket och upplevt så mycket och allting har gått så jäkla bra. Löpsemestern i Schweiz har varit den bästa semestern jag haft på flera år helt enkelt, lite dyrare än jag tänkt mig men det har det absolut varit värt!

Jag bilade ner till Schweiz förrförra helgen och resan gick lugnt, två övernattningar i Tyskland längs vägen. När jag kom till Grindelwald, där jag fixat hotellrum i sju nätter inkl "liftkort", var det strålande solsken och nästan 30 grader. Vädret höll i sig hela veckan, det var bara lite mulet ett par timmar en dag och ett kort men intensivt regn och åskoväder under tävlingsdagen. Det visade sig att jag fått ett mysigt rum med balkong och panoramautsikt över bergen. Najs!

Staubbachfall, Lauterbrunnen, 299 m fallhöjd























Utsikt från min balkong

Hotell Hirschen kan definitivt rekommenderas!











































Redan dagen efter ankomsten begav jag mig upp till Männlichen på drygt 2200 möh . Tanken var att bara acklimatisera mig lite till höjden och vandra ett par timmar, men det gick så bra och jag kände inte direkt av höjden, att det blev en rivstart på semestern. 8 timmar senare hade jag vandrat en stor del av Eiger Trail, den bergsled som går alldeles längs med foten av Eigers berömda nordvägg. På flera ställen korsade man stora snöfält, det kom ordentligt med snö i juni och den ligger fortfarande kvar trots sommarvärmen. Eiger Trail är ordentligt kuperad med tekniskt underlag, jag vågade mig knappt på mer än ett par löpsteg, hade jag trillat hade det betytt ett par hundra meter rutschkana utför. Jag kom halvvägs till Grindelwald, men resten fick vänta till en annan dag, det var på väg att bli mörkt så jag tog bergståget tillbaka till byn.

Utsikt över Wengen och Lauterbrunnen från Berghaus Männlichen


















Berghaus Männlichen, här kan man få hotellrum, with a view!



















Vandringsleden från Männlichen mot Kleine Scheidegg. Eiger och Jungfrau
i bakgrunden




















Här ser man verkligen hur fruktansvärt stort berget Eiger är.
Det dominerar helt södra delen av dalen där Grindelwalkd ligger. Man
kan se byn långt nere i dalen




















Station Eigergletscher, 2320 m















































Under liften börjar Eiger Trail, vandringsleden som går
längs med Eiger hela vägen ner till Grindelwald via
Alpiglen, Gletscherschlucht och Pfingstegg (ca 25 km)
























Allt söder om Eigertrailen till nästa dalgång är världsarv.



















Här ser man en del av den snö som föll i juni och som gjorde en del
passager lite vanskliga om man inte har bra grepp i sulorna. Tack Montrail!




















Vy mot starten av Eiger Trail efter ca två timmars vandring längs med
Nordväggen



















Efter nästan 8 timmars vandring från Männlichen avbröt jag vid Alpiglen  



















Dag två åkte jag linbanan upp till bergshyttan First. Därifrån gick en vandringsled/bergsled upp till ett par sjöar och sedan vidare upp längs och över berget Reeti, ner till Büössalp. Vandringen gick jättebra uppåt (som vanligt), men i de jättelånga nedförsbackarna innan Büössalp fick jag en liten, liten känning i knät igen. Jag tog ett riktigt varmt bad på kvällen när jag kom tillbaka och sen hade jag inga mer känningar, tack och lov! I byn arrangerades en gatufestival med musik och restaurangerna serverade mat för halva priset på uterestaurangerna. Efter att ha ätit mig ordentligt mätt på schweiziska läckerheter och druckit en Rugenbräu för mycket somnade jag som en nyvaggad bäbis.

Utsikt från First ner mot Grindelwald


















En groda vid Bachalpsee 2300 möh



















Bachalpsee



















Det här är en av de klassiska bilderna från Bachalpsee, fast den blir
bättre sen eftermiddag med solen i ryggen



















Vandringsleden mellan First och Büössalp (jo det heter så).





















Utsikt från berget Reeti mot Grindelwald


















Halvvägs uppför Reeti
























Del av den led där loppet gick. Alldeles bortom bergsryggen ligger
Fernandeshütta, där stigen går från teknisk till omöjlig. Enorma stenblock att
hoppa mellan och stora fält med snö.






















Här gick loppet över en sönderfallen "snöbrygga"


















På väg ner mot Büösalp



















Kärlekskrank kossa

























Dag tre gick jag upp tidigt och tog mig tillbaka till Alpiglen där jag avbröt Eiger Trail-vandringen dag ett. Här på lite lägre höjd gick bergsleden genom skog och leden zick-zackade sig ner längs bergssidan i långa härliga och lättsprungna partier. Trots att jag sprang mest hela tiden, men stannade för att beundra utsikten ideligen, tog det nästan sex timmar att ta mig ner till Grindelwald. Det var sagolikt vacker utsikt över dalen på sina ställen och man korsade även flera glaciärgångar. Innan staden Grindelwald grundades bredde tre stora glaciärer ut sig långt ut i dalen. Glaciärerna ligger nu på minst 2500 möh och de minskar tyvärr fortfarande i utsträckning.

Bergsleden från Alpiglen till Gletscherschlucht och Grindelwald. Så
sanslöst vacker och teknisk att det tog nästan 6 timmar för de ca 20 km



















Nyligen sönderfallen glaciärövergång. De flyttade övergången några meter
högre upp och förhoppningsvis håller det ett tag till.





















Det är inte mycket kvar av Grindelwaldglaciären. För 500 år sedan nådde tre
stora glaciärer ner i dalen.




















Något slags orkidé?

























Om jag inte hade haft fingret i vägen hade det blitt en bra kobild!




















Dagen innan loppet gick jag till tävlingsarenan och hämtade nummerlappen. Scott hade ett tält på området och sålde bland annat sina Kinabalu-skor för motsvarande en dryg tusenlapp. Skorna har fått nära nog överbetyg i olika skotester så jag var naturligtvis tvungen att testa dem. Jag tyckte inte alls om dem, eftersom de har "metallöljetter" runt hålen för skosnörena som trycker och skaver på ovansidan av foten. Försäljaren visade dock ett par Grip2 som satt som en handske på foten, de har ordentlig sula och är gjorda för riktigt teknisk traillöpning. Jag lyckades pruta ner dem till 120 CHF (lite drygt 800 kr). Jag har inte kunnat testspringa dem än, men de sitter riktigt bra på foten!

Lördagen den 20 juli, klockan 6, var jag på plats på tävlingsområdet för starten av Eiger Ultra Trail E51. 51 kilometer med 3100 positiva höjdmeter och lika många negativa. Sammanlagt 400 var anmälda till loppet, och lika många till det långa loppet om 101 km. När startskottet gick så gick vi också, uppförsbacken började redan efter femtio meter. Första delen av banan upp till vätskestationen Grosse Scheidegg (7,5 km) innebar att 1200 höjdmeter skulle besegras, det var dagens största och längsta uppförsbacke och tog mig ungefär 1.45 timmar. Jag låg i den bakre delen av fältet men hade många bakom mig. Det var redan varmt och jag hällde lite vatten över huvudet innan jag gav mig upp mot First. Här hade jag kanske kunnat springa, banan var ganska flack och gick lite upp och lite ner, men jag tyckte fortfarande det var för tidigt. Mitt mål med loppet var att genomföra i första hand, i andra hand få en tid under 12 timmar och om allt gick perfekt, i tredje hand gå under tio timmar. Jag gick så snabbt jag kunde och höll 6-7 km/h, dvs inte tillräckligt långsamt för att springa (i enlighet med min plan).

Tävlingsarenan en timme innan start


















Några minuter innan start





















Vid First fick vi buljong, ost, rökt kött och andra läckerheter. Överhuvudtaget serverades det mer och mer varierad mat vid stationerna än på något annat lopp jag varit på. En superstor eloge till arrangörerna för det här, det gjorde att man ganska enkelt kunde reglera det man just för tillfället kände för. Från First gick loppet vidare upp längs den led jag följt tidigare under veckan, från Bachalpsee kände jag att benen ville springa lite så då sprang jag tills backen blev för brant. Uppe vid Fernandeshütte blev det nästan stockning, en del "nötter" hade valt att försöka springa i vanliga löparskor vilket fick till följd att de inte hade något grepp alls på snöfälten och i lerpölarna. De klarade heller inte av att springa i sidlutning och en kille slog sig nog rätt rejält när han halkade och rullade ner för sluttningen.

Vid Büössalp låg nästa station, här fyllde jag på ordentligt med vatten i ryggan, nästan 2 liter, eftersom man inte skulle kunna fylla på mer vid nästa station, Faulhorn, som är banans högsta punkt. Från Büössalp är det 6-700 höjdmeter som ska klättras på en sträcka om 3 kilometer. Det blev de klart kämpigaste kilometerna på hela loppet. Sammanlagt tog det en och en halv timme, dvs kilometertider på 30 minuter! Jag har aldrig gått så långsamt i hela mitt liv och det kändes som jag aldrig skulle komma fram. Ibland var det skönt att ha stavar, ibland var stavarna bara i vägen. Vad gör man då? Ska de sitta på ryggan eller ska jag bära dem i handen? Jag vet inte, fick ingen ordning på dem i alla fall. Väl uppe på Faulhorn serverades choklad, vilket var som en gudagåva efter klättringen.

På väg upp mot Faulhorn efter ca 25 km, men först en liten klättring,
600 höjdmeter på 3 km



















Där uppe i dimman ligger nästa vätskestation, Faulhorn




















Till Schynige Platte, nästa station, är det 11 km och vilka kilometer det blev, först pulsade jag över snöfält och uppför en snötäckt slalombacke, sedan nerför något som närmast kan jämföras med via ferrata, stegar, rep och järn tog oss över de värsta partierna. Det var aldrig någon fara eller något problem, men det blev lite stockning eftersom passagerna var smala. Det var en superkul del av banan och dessutom hade vi utsikt över azurblåa Brienzersee nästan hela vägen. När vi kom ner till runt 2000 höjdmeter blev det återigen varmt och solen brände ordentligt, pannan och nacken sved av svetten. Naturen vid Schynige Platte var omväxlande lummig och ökenlik, man visste inte heller hur långt det var kvar till nästa vätskestation och jag vågade inte riktigt dricka mig otörstig. Precis lagom när vattnet var slut kom jag dock fram och kunde fylla på ytterligare två liter. Vid Schynige Platte hade E101 sin tajta tidsgräns och här fick flera av de som jag haft sällskap med kliva av. De verkade faktiskt inte jätteledsna för det, de hade kämpat sig igenom 45 kilometer dit.

Mellan Faulhorn och Schynige Platte går banan längs en bergsrygg
och man har underbar utsikt mot Interlaken och de
båda sjöarna Thunersee och Brienzersee
























Det här är en slalombacke på vintern och här ska vi ta
oss uppför snöfälten i löparskor!
























Sägistalsee närmast och Brienzersee i bakgrunden





















Lite trött men nöjd vid Schynige Platten
























Från Schynige Platte var det i stort sett utför hela vägen till nästa station vid Burglauenen, 1200 negativa höjdmeter. Det började bra, med grusväg, men när vi kom in i skogen var det nästan katastrof, jag hade ingen möjlighet att med min obefintliga nerförsteknik kunna ta ens ett löpsteg. Det gick brant neråt och stigen var full med stubbar, rötter och stenar. Jag hörde senare att Iker Karrera, som vann E101, tyckte banan var ganska enkel rent tekniskt, men för mig var det det värsta jag varit med om när det gäller krånglig terräng. Jag vet inte ens var jag ska kunna hitta sån terräng för att kunna träna!

Tvåhundra meter innan stationen i Burglauenen öppnade sig skyarna och ett riktigt åskoväder bröt ut och höll i sig ungefär en halvtimme. Loppet pausades och ingen släpptes iväg, men efter tjugo minuter regnade det lite mindre så jag tog på mig regnjackan och begav mig ut på den sista delen av banan. Benen hade blivit lite kalla av oaktiviteten och ville inte springa trots att det var helt platt och fin grusväg. Det var först när jag kom upp på huvudgatan i Grindelwald och möttes av, faktiskt, hundratals hejande, applåderande och peppande människor som benen funkade igen. Jag sprang sista 4-500 meterna och hälsade och tackade alla för peppningen. Jag sprang in under målportalen efter drygt 13 timmar och var så glad och lycklig att jag faktiskt klarat av mitt stora mål för året. Jag hade tagit mig runt ett av de tyngsta 50 km loppen i Europa!

Efter att ha duschat och stretchat lite gick jag till restaurangen tvärs över gatan, från balkongen på andra våningen kunde man se, i nattmörkret, hur en lång orm av lysen rörde sig sakta nerför Eiger Trail. Det var löparna i E101, som fortfarande hade 25-30 kilometer kvar, som kämpade sig nerför berget. Siste man gick i mål vid fyra tiden på morgonen efter nästan 24 timmars kamp i vad som måste vara en av de häftigaste bergsultrorna i Alperna!

Det här var den första upplagan av Eiger Ultra Trail och loppet har fått strålande kritik i tyska, schweiziska, franska och italienska trailsajter på nätet. Nästa år kommer loppet att gå den 19-20 juli och platserna lär gå åt, så håll utkik på hemsidan www.eigerultratrail.ch eller följ dem på facebook.

Dagen efter loppet åt jag lyxlunch med världens bästa utsikt!